Hur som helst, på onsdag eftermiddag, 10 dagar efter beräknad födelse, kände jag runt halv sex en molhållande smärta i korsryggen, som gick över och sedan återkom med 20-40 min mellanrum, var inte säker på om detta var en början på latensfasen, efter ett tag gick slemproppen oxå och då förstod vi att det var dax. Under hela den natten hade jag värkar som jag klockade, de var mellan 7-12 min mellanrum och gjorde inte asont men jag kunde inte sova på hela natten och tog tag i sängkanten och höll i mig när de kom. Men! Jag körde på med den fina andningen vi lärt oss och var relativt nöjd med mig själv. Taggat som tusan! På morgonen eskalerade de i smärta något men var oregelbundna, ringde in på fm och de sa att jag var välkommen om jag inte stod ut men att jag skulle köra på med värmedyna mm hemma. Under samtalet fick jag avbryta dialogen då en värk kom som gjorde att jag inte kunde prata. Efter ett tag till gick jag omkring och försökte städa, kontrollbehov som jag har men det sista pallade jag inte utan stod mot en bänk och kved. Det var fortfarande inte 3 värkar på 10 minuter som det ”skulle” vara.

Ringde in igen och jag var så välkommen så, jag kunde knappt sitta i bilen av smärta och värkarna var cirka en minut långa. Köpte nezeril på vägen in som jag inte klarat mig utan under graviditeten och skrevs in 14:10. De kontrollerade hur öppen jag var och hon sa 3-4cm. Jag fick stanna kvar men de skulle se lite vad som hände de timmar som följde. Sedan byttes det personal och vid fyra introducerade de lustgas (som jag inte tyckte hjälpte alls mot smärtan) så den var jag bara arg på. Det luktade illa och jag kände mig full efter att värken var klar. (anväönde dock lustgasen flitigt i nästan 12 timmar ;) Klockan fem led jag verkligen och värkarna hade verkligen ökat i smärta så barnmorskan sa att jag borde ta epidural. Vilket ska ta cirka 30 minuter att behöva vänta på. I detta läge var jag ledsen och orkade inte så mycket. Vred och kastade mig när värkarna kom. Det var en sån jävla smärta i ryggen som är helt obeskrivlig, ungefär som att någon slog mig stenhårt i ryggen med en planka. En inre naturkatastrof.

21:10 kom narkosläkaren, fick alltså vänta så länge eftersom det blev akut kjesarsnitt och bilolycka som gick före mig. Det kändes så fruktansvärt tråkigt. De kom in då och då innan och för varje gång trodde jag att nu, nu äntligen! Men då meddelade de bara att de var ledsna att det tog sån tid och erbjöd mig kvaddlar. Ville inte ha några jäkla kvaddlar! När narkosläkaren som hette Benjamin och var ung, var inne och grejsa med ryggbedövningen fick jag två värkar till som störde hela nålstickandet. Kände inte ett jota av den där bedövningen som alla pratat så om! Blev lite kallt sen,,, en sådan otrolig lättnad när värken bara försvann. Pustade ut och somnade till lite, tänkte att nu kan det öppna sig bäst det vill!!  Vid detta laget var jag bergsäker på att jag var rejält öppen i och med att jag haft så ont men när de kollade mig så var jag fortfarande öppen 3 vilket gjorde mig sjukt besviken. Jag hade sk pinvärkar, de tar asont men det hände inget eftersom de är oregelbundna, de gav de mer tid och jag skulle upp och så och gå på gåbord mm så huvudet trycks ned. Efter ett tag stack de hål så vattnet gick, hände inget vad jag minns. Sedan klockan 23 någonting tyckte nattsköterskan att det skulle bli barn inatt och pratade om värkstimulerande dropp. Vet inte riktigt vad som hände men det hela dröjde, jag tror det var mycket att göra den natten för jag fick droppet runt ett två kanske och det ökades på var 20:e minut. Jag var rädd att det skulle börja göra ont igen och efter ett tag kände jag ett tryck nedåt, jätteobehagligt, och värre blev det.

På två timmar öppnade jag mig från 3 cm till 10 cm och det var inte kul. Det kändes som att något eller någon försökte pressa igenom en melon genom rumpan. För tydligen så ligger huvudet mot ändtarmen, hade jag ingen aning om heller. Jag var tvungen att halvförlamad, stappla ut och kissa då och då och vid sista gången kändes det när jag försökte sätta mig ned att jag skulle sprängas inifrån, så jag skrek, det rusade in folk och de får in mig på sängen igen och då är jag öppen 10. då fick jag krystningsreflexen och det gick inte att hålla emot, sådan kraft det var. De sa till mig att det inte var dax att krysta än så jag skulle andas igenom värkarna. Jag var hysterisk och skrek att det inte gick att andas och jag blev arg och besviken på mig själv, detta hade jag ju sett på TV! Att man ska guidas igenom krystarbetet och ta i när de säger så. Gick ju fan inte! Jag försökte andas men det blev att jag tog i eftersom kroppen gjorde det automatiskt. Blev till något konstigt djurbröl. Upp och ställa sig på sängen då det inte gick att ligga på sidan såsom de ville att jag skulle ligga först. Så obehagligt det var att ligga så, försökte knipa så sa den ena undersköterskan att jag skulle ”slappna av i stjärten”. Jag kände bara, att gör jag det då sprängs för fasen hela jag! På loppet av 20 minuter från det att kystvärkarna satte igång kom Nova. Jag stod på knä och svepte i mig lustgas, slet i Magnus olika kroppsdelar (de jag fick tag på) och svor och vrålade. Detta minns jag inte själv. Magnus berättade efteråt att han aldrig hört mig skrika så och att det var vidrigt för det lät djuriskt och hördes förmodligen bort till Skara. Jag uppfattade inget av det barnmorskan sa till mig för jag var så inne i min egen värld. Var besviken på detta efteråt, att de inte gudidade mig, tydligen så hade de gjort det, men jag lyssnade inte. Jag minns att jag kände att hon höll på att komma ut och att det sved som någon skar mig med eldkniv i underlivet. Så glamouröst det va! :)

Jag var tvungen att vända mig på rygg det allra sista och då hade jag skrikit åt dem att det för fan inte skulle gå eftersom jag hade ett huvud mellan benen! När Nova kom ut släppte allt, det sved  men inget annat, jag var väldigt omtöcknad. Hon var så fin när hon kom ut. 05:18 fredagen den 16 november. Inte sådär blodig, vit eller rynkig. Såg att det var en flicka och det kändes så rätt, det var det vi båda hade trott och drömt drömmar om. Barnmorskan hade frågat mig om vad jag trodde det skulle bli under förlossningen och jag hade helt sonika svarat: en tjej.

Det var hemskt för Magnus under allt detta eftersom han var så hjälplös men försökte hjälpa och stötta mig så gott det gick. Jag hade svårt för att ta info, åt inget drack bara lite då och då. Innan var det snack om dvd filmer, kortlek och massage. Nu känner jag, herregud, under sådan smärta var jag inte speciellt mottagen för sådant trams!

Nova lades på mitt bröst och fattade grejen med amning på en gång. Vägdes och mättes efter en stund och jag fick den stora äran att sitta med en barnmorska mellan benen som förgäves försökte få ut min moderkaka. Det tog 45 minuter och hon klämde drog mm. Skitjobbigt var det för jag ville bara vara klar! Sedan, inte nog med det ringde hon efter läkare eftersom jag hade så mycket bristningar. Fick bedövningssalva sedan bedövningsspruta och de frågade om jag ville vara kvar eller in på operation jag ville vara kvar och syddes i ja, en timma kanske. Ibland kände jag när de drog igenom men det gick bra. Läkaren sa att hon tyckte jag var en kämpe efter allt. Jag fick isbindor och fick sätta mig baklänges på sittbenen för att duscha. Ljuvligt var det. Fick även en kateter som var mindre ljuvlig.

Tiden efter detta var helt sagolik, det var som att leva i en drömvärld, där bara vi tre existerade, det gick liksom inte att förstå. Kom upp till BB och blev omhändertagna, vi stannade där i tre dygn eftersom jag fick en akut infektion i mina sår och jag inte kunde röra mig, Magnus fick ta Nova till sig på natten där då jag var så trött och medtagen, men inte kunde jag sova! Detta var nog tredje dygnet utan någon sömn! Tittade på Nova, andas hon? Namnet kom vi på 2 dagar efter hennes födelse. Jag ammade Nova och efter ett tag gjorde det ont, fick lära mig hur man ska hålla och hur de ska ta greppet och på söndagen när mjölken rann till fick jag feber och värk i leder, fick en sån amningsnapp som skulle lindra lite. Hela amningen var så bökig i början, man skulle sitta rätt, hålla rätt, det gjorde skitont och jag grät vid varje tillfälle och nöp mig eller sparkade med benen. När vi åkte hem på måndagen därefter var det mycket skönt men då hade inte mina hormoner ändrats om i kroppen. När det mesta av de glädje och adrenalinhormonerna försvann och när amningshormonerna satte fart var jag och snuddade på känslan av en depression. Jag grät för allt, tårarna rann när jag tittade på Nova, när hon grät grät jag, jag orkade inget och kände mig som ett kadaver. Denna stora förändring, att lite bli bestulen sin vanliga frihet, som man inte är van vid då Nova kräver 100% av mig, amningen som gör så ont varannan timma och att jag inte kunde sitta och hade ont i tamigfan hela kroppen gjorde första veckorna väldigt jobbiga. Å ingen hade sagt hur mycket man blöder hela tiden och att det luktar rutten råtta!

 Jag hade kontakt med BB och fick medicin för diverse åkommor som uppkom även på hemmaplan. Var väldigt nära på att ge upp amningen där ett tag eftersom det inte var värt den smärtan riktigt. Jag hade ångest inför varje amning. Det kan jag liksom inte förstå nu! Nu känns det inget och jag behöver inget vatten, amningskudde, mobil där jag fanatiskt skriver upp tid, höger eller vänster bröst och hur länge hon äter. Efter cirka tre veckor åkte jag på mjölkstockning oxå och blev jättesjuk, influensaliknande symtom med 39.5 i feber och frossade i flera timmar på natten och ammade på ett rödsvullet ömt bröst. Fy att man blev så sjuk visste jag inte! Jag borde värmt och masserat på de direkt!

Nu såhär 2.5 månader senare går allt som smort och jag är nästan bra... åkte in pga av värk i underlivet och hade sk granulationsvävnad som man får när stygnen inte har läkt så det har vart tufft, men nu äntligen är det bättre. Nu fattas det bara att gå ner den lönnfeta magen och bli 7 kg lättare än vad jag är nu!

Kortfattat – Jag känner just nu att jag kanske inte vill gå igenom en vaginal förlossning igen, finns stora baksidor med en sådan och vet inte om jag kommer bli helt återställd. Det tar tid att läka ett snitt med så vem vet vad som är bäst. Jag känner mig lite sorgsen i samband med min förlossning eftersom  jag kände att jag inte var helt med och har lite minnesluckor, men man glömmer ju!  Hursomhelst är det värt det eftersom vi har världens finaste dotter.

Efter epiduralen (Magnus fotade inte mycket när jag hade ont innan bedövningen)

Värkarna smärtar igen trots ryggbedövningen men med värkstimulerande dropp.

 

Född!