Då var det äntligen gjort!

Vaknade med spykänslor av nervositet igår och hade magont halva dagen. Har inte varit så nervös tidigare, det kom de senaste dagarna… Det kändes för bra för att vara sant att allt skulle vara bra. Jag är ju en person som tar ut oro i förskott så efter att ha läst om fosterdiagnostik så inbillade jag mig alla möjliga saker.

När vi kom in i rummet släckte barnmorskan ned och jag la mig på en säng framför en bildskärm, hon körde sakta och metodiskt över magen och förklarade lugnt det hon såg. Först var det en övergripande genomgång sen gick hon in i detalj och tittade närmare… Huvud, hjärnhalvor, lillhjärna, aorta, ryggrad, magsäck som var fylld med fostervätska, ned till njurar och urinblåsa som var svart (fylld). Tittade på benen i kroppen och händer, fingrar, fötter tår. När det kom till hjärtat blev hon tyst en stund och det var nervöst, sen sa hon att det berodde på att axeln skuggade över hjärtat så det var svårt att se. Hjärtat pumpade fort och man såg delarna i det. Till en början var barnet alldeles still men hickade sedan ett par gånger och en stund senare sparkade det och förde även in tummen i munnen. Häftigt!

När hon skulle fotografera vissa frekvenser så blev inte bilderna lika tydliga som de var under filmvisningen på grund av rörelse. Hon sa att det var svårt att ta den ”perfekta” bilden då fostret ligger ned och det blir en tydlig profil. Efter att det var färdigt sa hon att allt såg fint ut och hon skrev ut ett moderskapsintyg och räknade ut att BF var 6 november (morfars födelsedag).

Magnus var exalterad under hela visningen medan jag var tyst som en mus, tror det berodde på alla känslor kring det och att nervositet släppte allt eftersom. Känns mycket lättande just nu, att det bor en bebis därinne som rör på sig… Blir ständigt fascinerad av hur det är möjligt? Ett minipini ägg och en minispermie = barn?! =)



Bild på pyret!