Idag har mitt allmäntillstånd fastnat i någon slags slapphet. Känner mig svag i mina muskler och trööött! Vill bara hem och sova!

Jag har fortfarande en orolig mage där tankarna skjuter igenom magen på något sätt då jag fattar vad som faktiskt händer inne i mig och vad jag faktiskt är! Blir pirrig och nervös på något underligt sätt! Det känns som jag inte vågar ta ut känslorna i förhand när de kommer till barnnamn, barnsaker och när magen kommer att växa osv eftersom det är så tidigt redan. Det är verkligen jag i ett nötskal att inte ta ut någon som helst lycka innan det är minsta lilla säkert. Det vore nästan för bra för att vara sant att jag skulle få en bebis! Det är så främmande och långt bort. Samtidigt är jag hur lycklig och glad som helst och är glad att jag har Magnus lugnande ord vid min sida. Magnus resonerar nämligen som så att vi mycket väl vet hur riskerna ser ut, och om det blir det så är det meningen. Det kroppens sätt att göra sig av med det som inte mår bra. Han är bara glad och pirrig och skickar mysiga sms och att vi ska ha bebis och att det ska bli så kul!

Som symtom har jag än så länge fortsatt mensvärk hela tiden, ibland sticker det till framme i magen och jag har superömma bröst. På ett sätt är det skönt att känna av detta för då vet man att något pågår i kroppen. Jag kan verkligen inte begripa hur vissa kvinnor inte känner att de är med barn?! =)